Längtansvatten och Mörkerskog

Snattare skrev jag i åttan när vi skulle skriva en brottsnovell till svenskan. Mardrömsvågen skrev jag nog också i slutet av åttan eller början på nian. Också det på svenskan.

 Kommentera nu! ;)

”Okej Lollo, nu drar vi!” Viskade Sofia. Vi drog oss mot utgången. Så fort vi tagit ett steg utanför började det att tjuta. Det kom fullt med vakter men vi gömde oss i folkmassan så att de inte skulle se oss. När jag tittade bakåt såg jag en kille i vår egen ålder som, under protester, följde med vakterna in i butiken igen. Jag svor tyst för mig själv.

Sofia satte nyckeln i låset och vred om. Dörren gled upp och vi klampade in. Jag hängde upp jackan på en krok och stegade in i köket där Sofia redan var i färd med att bre smörgåsar.

”Fan vad lätt det var” Hon flinade i riktning mot parfymen som hon ställt på köksbänken. Jag flinade ansträngt.

”Mm” Mumlade jag till svar.

”Du, vet du vad vi borde göra?” Hon gav mig en av smörgåsarna. ”Vi borde gå ut på fest ikväll, så kan vi testa om den funkar” Hon log precis som om hon kommit på sig själv med att vara ett geni. ”Jessica har fest, vi drar dit!”

Jag tvekade. Egentligen ville jag inte. Men jag var väl tvungen.

”Hejdå” Sofia kysste Johannes. Det hade varit jätte roligt på festen. Vi hade varit med en hel drös av killar. Om det berodde på parfymen eller på makeupen var jag inte riktigt säker på. Kanske det berodde på våra svindyra kläder. Hur som helst var vi på väg hem till Sofia igen.

När vi kom till porten stod två polisbilar parkerade utanför. Jag rös till lite och Sofia sa ”Nu kommer de nog och tar fullisen på andra våningen”. Sedan tänkte vi inte mer på det utan började prata om festen. Så när vi öppnade Sofias ytterdörr fick vi panik. Där inne stod en kvinna och två män i polisuniform. Kvinnan samtalade med Sofias mamma, om vad visste vi inte. Först så ville vi bara springa där ifrån, men så hejdade de två andra poliserna oss och vi var tvungna att stanna.

”Vem av er är Sofia?” Mannen som var lång och smal pekade på oss.

”J…jag” Sade Sofia. ”Vad vill ni mig?” Hon såg skrämd ut.

”Vi måste tyvärr ta in er på förhör, det gäller flera snatterier det senaste halvåret” Han pratade i hövlig ton.

”Vad menar ni med det?” Sofia var panikslagen.

”Vi har sett er på flera videofilmer i butiker där ni snattar” Mitt hjärta tog ett skutt. Fanns jag också med på de filmerna? ”dessutom har vi hittat ett flertal stulna artiklar i er lägenhet” Han pekade runt.

”Vad er beträffar” Den fetlagde polisen pekade på mig. ”Vad heter ni?”.

”Louise” Jag hackade tänder.

”Vad er beträffar, Louise. Skulle vi vilja att du verkade som vittne. Därför behöver vi även förhöra er”.

”Men hon var ju med och snattade!” Protesterade Sofia. Jag vände mig om mot henne. Nu såg jag henne i ett helt annat ljus, hon ville inte få skit för det. Hon ville trycka ner mig för att rädda sig själv.

”Enligt vad vi har sett på videofilmerna har hon aldrig tagit något, dessutom har inga bevismaterial påfunnits i hennes hem” Jag gapade. Hade de varit hem till mig också!

”Men…” Sofia var alldeles panikslagen.

”Såja, låt oss få det hela undanstökat. Sofia, du följer med till stationen och sover där inatt. Louise, du åker hem till dig så ringer vi dig snarast möjligt!” Han föste ut oss genom dörren. Sofia försökte springa men den smale höll i henne i ett fast grepp. Jag vände mig om och mötte Sofias mammas blick. Den var sorgsen och besviken. Jag kände ett fruktansvärt medlidande med henne.

”Sofia kom till vår klass förra året. Hon blev genast ganska populär på grund av sitt utseende. Jag som inte alltid varit särskilt omtyckt blev plötsligt väldigt populär eftersom Sofia gärna umgås med mig. Så en dag när vi var nere i centrum så tog hon ett schampo. Hon sa att jag inte fick säga någonting, och det gjorde jag inte. Sedan berättade hon att hennes pappa var alkoholist och hennes mamma jobbade som vårdbiträde så de hade aldrig råd med någonting. Så när hon och hennes mamma flyttade hit till Ebro började alla tycka om henne och hon fick status. Men för att upprätthålla det så var hon tvungen att ta lite. Hon hotade med att om jag sa något skulle hon dra med mig ner i skiten, så jag sa inget.

Månaderna gick och Sofia började snatta allt dyrare saker. Vi åkte aldrig fast, men mitt samvete blev allt sämre och sämre och jag kunde knappt sova på nätterna” Jag andades djupt.

”När var det sist hon snattade? Vad var det hon tog?” Undrade kvinnan mittemot mig.

”Det var för två dagar sedan, en väldigt dyr parfym. Det var samma kväll som poliserna kom. Vi hade gått på fest för att testa parfymen sedan när vi kom hem så stod polisbilarna utanför”

”Okej, har du någonsin snattat något?”

”Nej, jag har inte tillräckligt med samvete för det. Men Sofia sa flera gånger att jag skulle testa. Hon beskrev det som om det var något härligt. Jag tror hon fick en liten kick av det”

Jag var inne på stationen och blev förhörd. Det var fyra dagar sedan vi hade varit på festen och Sofia var fortfarande anhållen. Troligen så skulle hon få lov att böta en summa pengar.

”Tack Louise, du kan gå nu” Kvinnan vinkade åt mig och jag gick ut ur rummet. Jag mådde fruktansvärt dåligt. De senaste dagarna i skolan hade varit hemska. Alla hade frågat var Sofia var, men jag hade sagt att hon var sjuk. Men igår fick en av killarna i klassen reda på att hon satt på polisstationen och ryktet spred sig. Nu började de fråga ut mig om vad hon gjorde där istället. Men jag höll bara mun och sa att jag inget visste. Jag orkade inte med.

En dag senare ringde Sofia mig. Hon sa att hon hade fått lov att böta 30.000 kronor, för det var den summa hon snattat för. Sedan sa hon att hon var ledsen och att hennes mamma hade tagit ett lån och de skulle flytta ifrån Ebro ut till en förort. Hon sa att flyttbilen skulle komma nästa dag.

”Hej” Jag gick fram till porten där Sofia stod.

”Hej” Sa hon. Jag log mot henne.

”Förlåt för allt, Louise! Hoppas du inte hatar mig” Hon började snyfta litet.

”Jag förlåter dig, Sofia. Alla har vi våra fel och brister. Jag hatar dig inte!” Jag kramade om henne. ”Du kommer väl och hälsar på?” Jag tittade henne i ögonen.

”Det är klart jag gör. Du är så snäll mot mig, Louise!” Hon log lyckligt.

”Ring mig när du har kommit fram!” Jag gick därifrån och lämnade en leende Sofia bakom mig.

Charuni låg på sängen i sitt rum. Signe hade precis frågat henne om hon ville följa med ut. Hon hade tackat nej. Hon kände inte för det just nu. Mormor, morfar och farfar hade precis åkt till Italien respektive Thailand någon timme tidigare. Hon tyckte om när de kom. Men när de åkt hade hon genast börjat tänka på sina föräldrar. För ett halvår sedan hade de ju haft det så bra. En tår rann ner för kinden. Snart började hon snyfta högt.

-           Charuni? Kan du hjälpa mig med det här? Charunis mamma stod vid spisen och rörde i några grytor.

-           Jo visst, Charuni reste sig från stolen.

-           Ge mig lite curry, raring. Mamman pekade på en hylla där det stod fullt av kryddor och trängdes. Charuni gav henne curry.

-           Så, det var det sista. Nu kan du duka så sätter vi oss och äter.

-           Charuni dukade och snart satt hela familjen och åt.

  Vid undan dukningen började Charuni och hennes mamma att gräla vilket slutade i tårar för Charuni. Hon rusade ilsket till sitt rum och smällde igen dörren. Hon la sig, och en halvtimme senare sov hon.

-           Pippip…pip…pip! Väckarklockan bredvid sängen dansade streetdance. Charunis hand trevade efter den när hon tillslut lyckades slå ner den på golvet. Vartefter den rullade in under sängen där den fortsatte ringa. Charuni satte sig trött upp och gnuggade sig i ögonen. Hon lade sig sedan platt på golvet och drog fram väckarklockan och slog av den. Det blev tyst. Charuni drog efter andan och började klä på sig.

När Charuni kom ut i köket satt resten av familjen redan där.

-           God morgon, raring. Mjölken står på spisen. Charunis mamma log.

-           Kan du ge mig den där tidningen, Theodor? Charuni pekade på en tidning som låg bredvid hennes bror. Men Theodor låtsades inte om henne.

-           Ge mig den! Sa Charuni argt. Theodor fortsatte att ignorera henne. Charuni reste sig upp men hennes pappa hejdade henne och gav henne tidningen. Theodor lipade och Charuni lipade tillbaka.

-           Du kan väl hjälpa mig med tvätten sedan, Chai? Sa Charunis mamma för att avleda det hela. Charuni förstod att hon inte borde bråka mera. Även fast Theodor var jobbig.

När Charuni och hennes mamma stod ute och hängde tvätt såg de plötsligt fullt av folk som sprang. Någon av dem ropade något om en jättevåg. Charuni och hennes familj stod som förstenade. Så skrek pappan plötsligt att de skulle springa mot bergen. Pappan tog Theodor på ryggen och mamman tog Charuni i handen. Charuni tittade plötsligt bakåt och såg en jättevåg svepa över staden. Hon blev livrädd. Hon började springa ännu snabbare och det gjorde de andra också. Så plötsligt var den över dem. Charuni och hennes familj sveptes med av vågen. Charuni snurrade runt och hamnade under vattnet. Hon tappade greppet om sin mors hand. Hon snurrade runt i flera minuter. Så till slut drog mardrömsvågen sig tillbaka. Charuni andades ut. Hon kände hur det smärtade i pannan och förde långsamt dit handen när hon sedan såg på handen var den alldeles blodig. Så kom hon plötsligt på att titta efter resten av familjen. Men hon såg dem inte någonstans. Hon fick panik. Hon letade överallt i vattnet men såg ingen av dem. En flicka kom fram till henne medan Charuni letade.

-           Vem eller vad letar du efter? Flickan bröt på ett annat språk. Hon såg på Chai som tittade upp för ett kort ögonblick. ”Inte gråta” tänkte hon.

-          Min familj. Men trots att hon försökte att inte gråta välld tårarna fram ändå. Jag hittar dem inte! Vi sprang… vågen kom… de är borta! Snyftade hon. Flickan lade armarna om Charuni som skakade.

-          Vi ska hitta dem. Sa hon. Jag heter Zuriñe förresten. Jag kommer från Spanien.

Men Chai lyssnade inte riktigt på. Hon blundade för sig själv och önskade tyst att hennes familj skulle uppenbara sig framför henne. När hon åter igen öppnade ögonen efter flera minuter såg hon dem inte. Hennes mod sjönk. Hon blev alldeles tung i bröstet och hon kände sig alldeles yr. Zuriñe, som tydligen märkte att hon var yr bar henne bort till en stock där hon fick sitta. Hon blundade igen.

När Charuni vaknade låg hon på en brits. När hon försökte resa på sig började det att dunka våldsamt i pannan och hon var tvungen att lägga sig ner igen.

Ladugårdsvinden var stor, men den var också överfull av olika saker som Render-ätten hade samlat på sig under årens lopp. De flesta av gårdens barn älskade att leka där. Det fanns så mycket att se och röra vid.
  En dag när Ruis Renders sonsöner var på besök gick de givetvis upp på vinden. De hade lekt tjuvar och rotat igenom alla möjliga gamla väskor och travar med konstiga ting. Så till slut tjöt den yngste till.

-           Vad står på, Elaniel? Elaniels bröder kom fram till honom.

-           Jag stack mig på något vasst och glänsande, snyftade han. Se, jag blöder. Elaniel höll fram sin vänstra hand. Det rann lite blod från ett snitt i handflatan.

-           Så ja, det ser inte så farligt ut, bara litet skinn har lossnat. Du kan torka bort blodet med den här. Assar, den näst äldste av de tre bröderna, gav Elaniel en gammal näsduk som var ganska dammig där den legat ett antal decennier. Elaniel tog tacksamt emot den och virade den runt handen.

-           Var det den här du stack dig på? Ichor drog fram en vacker dolk med ädelstenar på skaftet. Längs knivbladet stod det något med snirkliga bokstäver på ett annat språk

-.     Jo, nickade Elaniel. Det var det nog.